Tillbaka på jobbet

Det gjorde min kropp och mitt psyke gott att vara hemma igår. Det är som att hjärnan behöver tid att komma ikapp.
Skulle kunna tänka mig att jag inte riktigt hann med att nollställa mig förra helgen eftersom jag började blöda...

Blödningarna har inte slutat helt men imorse var det inte mycket blod på toapapperet och bindan var helt torr! Det har inte hänt sen i söndags morse! :)
Sedan var det en tjej som skrev i någon av ÄD-trådarna och berättade att hon nyss fått sitt femte(!) barn via ÄD. Det i sig var kul att höra, men det bästa var att hon berättade att hon blödit vid varenda en av dessa graviditeter (totalt fyra graviditeter varav en var tvillingar)!

Kändes urskönt att höra det! Visste redan innan att det är flera med tvillinggraviditeter som blödit en hel del och ändå har två kvar!
Jag känner inom mig att det åtminstone har varit två och har även sett en hel del symptom, som ju är objektiva tecken, som kommit såpass tidigt att tvillinggraviditet är mycket trolig!

Vet att embryona inte har fått öron ännu men jag pratar ändå med dom lite nu och då!
Har vissa planer på att göra kotten tvåspråkig från scratch! Det kommer säkert många att tycka är jättelöjligt, men här har jag en chans att ge mitt barn en fördel!
Eftersom min engelska (visserligen med amerikansk accent) är flytande och väldigt god, och jag ser mig lite grann som svensk-amerikan efter mina 10 år i Seattle, så tänkte jag använda mig av detta med mitt/mina ev. barn.
Tror att det kan vara kontroversiellt att använda ett språk som inte är ens modersmål som just modersmål! Får se hur många man kan reta upp med detta! *flin*

Mot moderskapet - del 1.

Skrivet 30/11:
Det här äventyret är kantat av "ups and downs".
Mina ups består i faktumet att efter ivf-behandlingen i Estland med donerade ägg och min mans "simmare" så blev jag gravid efter att ha fått två högklassiga embryon implanterade!
Så till nerköpen:
Allt verkade allting gå som på räls, men plötsligt så är allt upp och ner. Blödningar, blödningar och fler blödningar.
Det flesta är sparsamma men ändå blödningar... värk, smärta, trötthet och rädsla!

Ibland nyper det till och gör lite ont, så där som det gör när man har ägglossning och då blir jag livrädd och undrar vad som nu ska gå snett!
Det är långt till ultraljudet och jag undrar hur jag ska orka vänta utan att knäckas av oron.

Försöker också att visa upp en stark utsida för min sambo. Det kanske är ett misstag men jag tänker att om jag tillåter mig att vara orolig även utåt att han ska bli knäckt och då är jag rädd att vi båda sjunker ner i nån avgrund som vi aldrig tar oss ur. Låter säkerligen helsnurrigt och fel, men om jag släpper taget kanske jag aldrig får fast mark under fötterna igen...