Mot moderskapet - del 1.

Skrivet 30/11:
Det här äventyret är kantat av "ups and downs".
Mina ups består i faktumet att efter ivf-behandlingen i Estland med donerade ägg och min mans "simmare" så blev jag gravid efter att ha fått två högklassiga embryon implanterade!
Så till nerköpen:
Allt verkade allting gå som på räls, men plötsligt så är allt upp och ner. Blödningar, blödningar och fler blödningar.
Det flesta är sparsamma men ändå blödningar... värk, smärta, trötthet och rädsla!

Ibland nyper det till och gör lite ont, så där som det gör när man har ägglossning och då blir jag livrädd och undrar vad som nu ska gå snett!
Det är långt till ultraljudet och jag undrar hur jag ska orka vänta utan att knäckas av oron.

Försöker också att visa upp en stark utsida för min sambo. Det kanske är ett misstag men jag tänker att om jag tillåter mig att vara orolig även utåt att han ska bli knäckt och då är jag rädd att vi båda sjunker ner i nån avgrund som vi aldrig tar oss ur. Låter säkerligen helsnurrigt och fel, men om jag släpper taget kanske jag aldrig får fast mark under fötterna igen...