…men det känns fortfarande som om någon stoppar in handen och kramar om hjärtat ibland!
Har haft en okej födelsedag men den suger ändå stort!
Liv som aldrig blev, hopp som krossades och självförtroende som skakats om rejält...
Så nära men ändå så långt borta.
Doktorn i Estland verkar tycka att det bästa är att börja om och göra ett nytt färskförsök eftersom det är ganska stor risk att ett eller båda embryona som vi har kvar i frysen inte klarar upptining. Om inget klarar upptining så har vi åkt över helt i onödan eftersom vi inte vet om de klarat sig förrän vi redan är på plats.
Om inget klarar sig får vi visserligen tillbaka 90% av pengarna för FET-kostnaden som är ca 20000 kr. Ett nytt färskförsök kostar mer än det dubbla, men kan å andra sidan generera fler till frysen också…
Vi ska prata igenom detta jag och min älskade T. Jag vet inte vad jag tycker riktigt, men jag litar inte på att vi har någon tur längre…
Låter kanske bitter, men hur kan jag vara något annat - känner mig så sviken: av min kropp (i dubbel bemärkelse), situationen, Gud och universum.
Vet inte hur jag ska kunna känna hopp och förtröstan på samma sätt som inför den första behandlingen! Jag känner tvekan och inte förtröstan - just nu vågar jag inte ens tänka på att förlora fler embryon. Undrar hur många fler försök jag klarar psykiskt…
Längtar efter min älskade så ofantligt mycket - det kostar på att försöka famla mig igenom smärtan på egen hand.
Inser att det inte var någon vidare bra idé för mitt vidkommande att "skicka iväg" honom på sitt skidläger, men att det var nödvändigt för hans bästa!
Ska gå och lägga mig så snart filmen jag tittar på är slut - orkar inte vara ledsen mer idag.
Tjing
8w1d
Twins at 8w+1d
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag önskar jag inte vore för gammal... Du skulle få hur många ägg du ville ha av mig då.. Så du slapp betala för dem. Du är värd att få bli mamma. Kram älskade storasyster!
SvaraRaderaJa, fy sjutton vad orattvist livet kan kannas ibland :(
SvaraRaderaTa den tid du behover och kann efter vad du orkar och nar du orkar.
Stora kramar!
you are not alone, there are many of us out here sitting right where you are. i know that it does not feel that way, but it is true. i am so sorry that you are in this place, it is an awful place to be.
SvaraRaderawe had our first failed surrogate transfer over a month ago and the real pain is just starting to set in. i have been here before though, and i can promise you that it will get better and that there is a light at the end. you are in my thoughts.
Thanks, Jaymee, sis and Circus Princess.
SvaraRaderaIt's nice that you all care!
My worry now is not the pain, that I can deal with, my worry is the lost faith in the procedure. I was elated and full of hope that we were going to succeed at the first attempt and we did. It just didn't last.
I'm thinking that that blind faith was a good thing for the result of the procedure.
Thanks!